Helt galet!

Jag är ingen joggare och har aldrig varit. När jag var yngre stack det i benen när jag sprang för att jag har en liten krök på stora kroppspulsådern så då blev det otakt i blodflödet eller nåt sånt. Syret blev ojämt eller hur det nu var och sen dess har jag inte joggat eller sprungit över huvud taget. Men så har jag fått ett vårryck eller nåt. Nu har jag varit ute två dagar i rad och joggat och vart så överraskad att jag inte behövde stanna en enda gång. Visserligen springer jag bara runt 1-1,5 kilometer men nånstans måste man ju börja. Igår var yngste sonen med och sprang och rundan var precis lagom för honom också. Äldste sonen får springa med pappa som jag tror har lite bättre kondis än vad jag har. Jag måste säga att jag faktiskt är imponerad av mig själv och tycker att jag förut bara orkat springa mellan två lyktstolpar ungefär och sen varit helt slut. Men det är ju tydligt att det handlar om inställning. Denna gången gav jag mig den på att jag inte skulle stanna utan försöka slappna av, ta det lugnt och andas. Å det gick! Tänk när jag kan springa 3 kilometer som var det värsta jag visste när jag var yngre och gick i skolan. Då kommer jag känna mig nöjd. Så långt har jag aldrig sprungit i ett sträck.(I skolan gick jag) Heja mig!